A new day has begun

Den här bloggen har väl mer eller mindre dött på sistone, det blev helt enkelt för packat schema sista tiden i Groningen. När jag tänker tillbaka på det nu fattar jag inte hur sjutton jag lyckades få in alla uppgifter och uppsatser, har aldrig tidigare i mitt liv levt under sådan konstant stress. Euroculture-utbildningen där går tydligen under namnet bootcamp Groniningen i de här kretsarna.

Är helt sanslöst trött och vill inget hellre än att bara ligga och se på film en hel dag, men det får jag vänta ca två veckor med.

Min tid i Groningen, på topp två i mitt liv, är slut. Tog tåget till Tjeckien kl. 7.20 i söndags för en vecka sedan, speedcyklade direkt från favoritbaren efter en sista härlig utenatt med alla kvarvarande kompisar och fantastisk musik, så avslutade med stil. Åkte i sällskap med tre lugna klasskompisar som satt utvilade och fräscha när jag i sista minuten ramlade in med två halvgrinande kompisar som vinkade av mig. Åtminstone sov jag halva vägen hit.

Nu är jag i Olomouc på intensive program. Och ja, det är intensivt. Har träffat massa kul folk som alla är klasskompis till någon gammal klasskompis. Alla är dock konstant slutkörda och somnar överallt. Måste varje dag gå upp samma tid som jag gick och lade mig i Holland, usch.

Bor bra iaf, delar en rätt ny lägenhet med en klasskompis på sjätte och högsta våningen med enormt stor panoramabalkong. Vi bor i ett studentresidens (fast lägenheten hyrs tydligen ut till gästprofessorer och så) lite utanför staden och kan se skylinen från fönstret. Ovan ser ni utsikten från andra hållet, kort efter att jag upptäckt att man kan ta fina bilder med längre slutartid eller vad det heter.

Jaja, godnatt. Imorgon ska vi tydligen ha något slags rollspel om katastrofhjälp, fy.

Natt

Trodde jag skulle kunna lägga mig tidigt (halv tre) idag, men har istället suttit och läst massa info och bloggar om Washington. Känner att jag behöver tänka på att jag har spännande saker framför mig om jag inte ska deppa ihop totalt över att min Gronigentid går mot sitt slut. Folk har redan börjat åka hem och kommer fortsätta göra det i en stadig ström under juni. Jag hatar hatar hatar att säga hejdå till folk, och det är nästan värre med alla dessa människor man känner lite halvt men inte tillräckligt bra för att träffas igen. Jag har en underbar och nära grupp av vänner här bestående av mig, en svenska till, en finska (som har åkt), en amerikanska, en fransyska och en tjeckiska, plus två greker som vi hänger mycket med. Alla dessa (förutom möjligtvis grekerna, men man vet ju aldrig) är jag helt säker på att jag kommer träffa igen, några redan i sommar och givetvis kommer jag hälsa på amerikanskan till hösten. Men sedan har man ju alla de som är utanför den innersta kretsen, som man hälsar på och kanske småpratar med nästan dagligen, som man brukar festa med eller bara dem som man kanske pratat med i någon bar någon gång, men som man ser ofta och har koll på (vi bor i ett studenthus med drygt 300 pers, folk har koll). Ah, jag avskyr att veta att jag ser någon för allra sista gången.

Men nej, jag har tre veckor kvar, får inte förstöra dessa med att deppa. Har äntligen lite fritid efter ca en månad av sjukt uppsatsskrivande, all ledig tid inklusive helger (sova till 13, biblioteket 15-21, utgång till tidigast 5 har varit min dygnsrytm den senaste tiden, är likblek). Denna vecka har vi varit ute alla kvällar utom måndag, så man kan väl säga att vi tar vara på tiden iaf. Nu MÅSTE jag sova, imorgon ska vi cykla och hänga vid en sjö.